Tankar
Kategori: Allmänt
Hej på er alla, blev precis som jag skrev i introduktionen en paus i hela skrivandet. Tror inte detta beror på nån sorts brist på tid eller dylikt. Tror det hela beror på att det tar en sån tid innan jag accepterar och inser mina egna problem och vågar vara ärlig med dom. Fan asså, det är så jävla mycket negativitet som man man lägger ner så mycket onödig energi på. På nåt sätt är det så mycket lättare att hata än att älska. Lättare att förstöra än att skapa. Jag tror många känner till detta, på samma gång som jag inte tror att folk runtomkring mig förstår att hatet är det enda som hållt mig vid liv i stora delar av min uppväxt. Utan det hade jag inte haft "kraften" att slå mig igenom skolan. Att se storebrorsan sabba för sig själv så mycket som han har gjort. Att se morsans och farsan eviga jidder med varandra. Att skydda min lillebror när vi var knappt 11 bast och t.o.m lärarna gav en örfilar till höger och vänster. Jag fick ännu ett av mina berömda sneryck häromdan. Gick ju "bra" på det sättet att det inte vart handgemäng men det sas ju en del onödiga saker. Även om mina ord var hårda och onödiga, så, på nått sätt fick jag ändå sagt det jag vill säga. Mormor var ju där också, och det är väl det enda jag riktigt ångrar. Att hon fick se och höra allt. Vet inte riktigt hur jag ska släppa den här delen av mig själv. Jag tror att har man spenderat så många år med att hata på det sättet jag gör och mått så dåligt som jag gjort, så blir man tillsut på nåt sjukt sätt "rädd" för att må bra. Jag menar, jag vet ju hur det är att må dåligt, men jag kan inte minnas när jag sist kunde säga att jag mår bra, utan att ljuga. "That's all for today" men jag uppdaterar väl när jag fått större självinsikt eller något i den stilen.