Det började som så...
Kategori: Allmänt
... Att "taktiken" jag såg som enda utväg för hur jag skulle gå tillväga med allt redan utförts på en familjemedlem.
Tyvärr var det inte så att jag valde det utan jag blev så gott som intryckt in ett hörn och såg 2 utvägar: Visa att "NU RÄCKER DET!" Eller slå honom sönder och samman. Det första blev mitt val. Och iochmed detta, och alla frågor som jag fått kring det, så insåg jag en sak. Scenario: Du sitter med dina polare och kollar på tv/är på jobbet med dina kollegor och så hör ni på nyhetsinslaget att ännu ett barn blivit slaget av sin förälder, eller att en man blivit gripen för att ha misshandlat sin hund. Sen kommenterar man: "Fyfan, skulle jag sett det så...." o.s.v... Vad jag upplevt är att vad som än händer inom familjen, så gör man alltid undantag. Man tänker att "Det är ju sån han/hon är" Eller vilka jävla bullshit-ursäkter somhelst. En dag får man naturligtvis nog, men då har det gått så långt, att nästa gång ett sånt nyhetsinslag kommer, är det dig det handlar om, för att man har tålt det sålänge det gått, liksom byggt upp nåt mörkt inom sig man bara lagt undan. Nudå, till poängen i det hela: Vad jag insett är att trots att jag har betett mig såhär, så har jag aldrig riktigt fattat att jag är en hycklare. Eller, rättare sagt, varit en hycklare. "Spelar ingen roll vem som..." BULLSHIT! Jag skyddar alltid familjen. Kommer jag säkert alltid göra också, officiellt alltså, men inte privat, längre iallafall. Så där bottnar det i: Inget mer hyckleri. Jag kommer inte låta mina principer och ståndpunkter böjas åt det ena eller andra hållet längre, bara för att det är min familj det handlar om. Jag älskar min familj, det håller jag fast vid. Jag kommer bara aldrig låta mig själv fara illa igen, för att dom väljer att må dåligt eller för att dom tror att jag ska lyda blint p.g.a lojalitet.