... Kan ju många gånger vara roten till problem som sker, relaterat till mitt humör. Inte för att det skett nån incident på länge nu men jag märker att jag sover mindre och mindre, så i förebyggande syfte känns det som att jag måste göra något åt detta. Jag diskuterade situationen jag står i gällande min familj, med min flickvän för nån vecka sedan. HOn fick ju mig att haja att det kanske inte står riktigt klart fö er som läser vad som händer, så för att klargöra bara: Jag är trött på särbehandlingen som sker ifrån mina föräldrar. I detta har jag, precis som dom gjorde mot mig när dom tyckte att det var dags för mig att ta hjälp för mina problem, bara visat min ståndpunkt i det hela. Och jag ser väl för en gångs skull till att inte rucka på mig "för att det är familjen". Jag sa till dom att dom inte behöver bry sig om att kontakta mig om dom inte vill behandla mig med ömsesidig respekt, till att bara börja med. Jag har, som sagts i tidigare inlägg, fått nog av hur man specialbehandlar familjemedlemmar som har problem som man inte skulle tåla för en sekund hos någon annan. Mina föräldrar har jag så gott som redan förlåtit i det hela, jag tänker bara vara envis med att dom får ta i kontakt med mig, för då visar dom ju att dom vill ändra på sig, eller hur? Dock, så varje gång jag ser min lillebror så kan jag känna hur ångan liksom sprutar ut genom öronen på mig. Jag tror att jag är mest lack på att vad det än har varit, vare sig folk har velat ställt sig på min sida eller hans i en konflikt mellan oss, så har jag aldrig låtit någon yttra sig i närheten av elakt om just Eddie. För då har jag exploderat utan varning. Trots hur mycket energi jag har lagt ner på att förstå honom, så bara spottar han mig i ansiktet så fort han inte håller med mig. Alltså, på riktigt, provocerar eller tjurar som en riktig bebis. Så vad det gäller mina päron hoppas jag bara att jag inte hade allt för rätt i min första analys av situationen och att dom faktiskt inte kommer höra av sig. Det kan bara sluta i en väldigt våldsam konflikt, känner jag just nu. Dock, vad det gäller min lillebror, så måste jag hålla mig borta från honom nu. Det kommer sluta i blodspillan annars, vare sig jag VILL det eller ej. Håll modet uppe allihop, det finns ljus lite längre fram. Det är svårt att se det mitt i allt mörkt hat, bara. Dictum Factum - Sagt och Gjort - Latinskt Ordspråk
Nattens puls. Det är fenomenet jag kallar mitt begär. Min drog, if you will. Nattens puls... Känslan av att ha total kontroll fast du inte ser hela din omgivning i mörkret. Ljudet av hur man kan, bara genom att lyssna, höra hur man knappar in på sitt byte. Kanske låter sjukt, rentav läskigt för er som inte förstår. Som inte vet. Många människor runtomkring mig har många gånger frågat mig "varför". "Varför slåss du istället för att prata?" Jag har inget konkret svar som inte skrämmer människor, så hur ska jag då förklara? Ruset av att krossa en annan människas näsa under mina knogar, för att riktigt sätta dom på plats, är helt underbar. Det är mitt svar. För att utveckla så kan jag säga att det inte handlar om att ge stryk. Det handlar mer om smärtan. Att ge eller ta smärta.Ganska roligt när får höra folk riktiga åsikteer om en. "Jag trodde du var värsta fightern". Vet inte om man skulle kalla någon som åkt på stryk långt mer än vad han delat ut för "värsta fightern". SMärtan ä-.... VAR min läkeprocess i allt som hände "back in the day". Begäret sitter kvar än idag. Och när jag försöker förklara för folk, hur begäret fungerar så försöker jag aldrig övertala folk om att mitt sätt är bättre. Jag menar, förutom alla hålen i huvudet jag fått av folk som vill mig väl, så har jag ju på egen hand förstått hur sjukt beteende det är. Men det är fortfarande svårt för mig att inte vara ärlig. Allra minst i diskussioner, där man kan bli tillfrågad. "Vad tycker du?" Varpå man svarar "Tjaa.. Det är ju alltid lättare att trycka in munnen på någon istället för att prata sans med honom". Mest spänt blir det ju när folk argumenterar med att "Man kan lösa saker utan våld"... "MM.. Man KAN..." Som sagt vet jag ärligt talat inte. Jag får väl bara fortsätta som jag gör och som alltid, lära mig av mina misstag, om det skulle visa sig att det det var så. Jävligt allmänt kan jag ju säga att jag fortfarande inte talar med mina föräldrar eller lillebror fortfarande. Lite roligt hur människor som är så duktiga på att berätta för andra hur dom ska leva, inte riktigt bara kan "man-up" och erkänna när dom betett sig illa. Aja... Vi får väl se hur det går. Till alla er som gillar bra citat man kan använda, och som sitter i liknande sitsar: "Naturen har gett människan en tunga, men två öron, för att vi ska höra dubbelt så mycket som vi säger" - Latinskt Ordspråk.