Here we go again
Kategori: Allmänt
Jaha, ja. Då var det alltså dags igen. Kan som jag tidigare skrivit inte förstå hur människor som påstår sig älska varandra gör såhär mot varandra. Vet inte om det framkommit i tidigare inlägg men det är ju alltså så att jag är sällan oskyldig i konflikterna.. Tyckte det var viktigt att lägga fram det om det inte redan stod klart.
Fick kapa banden med mina föräldrar och min lillebror igår. JAg insåg att jag har fått nog. Nog med hyckleri och dubbelmoral. Nog med provocerande människor som faktiskt rättfärdigar sitt betéende med att det är okej, och inte alls sjukt, för dom slåss ju inte. Kanske stämmer, jag vet ärligt talat inte. Vad jag vet är att jag kommit så långt i min personliga utveckling och min "avtändning" från våldets vägar att jag idag, faktiskt kan bli provocerad av totalt främmande människor, och faktiskt gå därifrån. Med nöd och näppe kanske men våldet undviks. Med min familj går inte detta. Min "familj" heter det inte ens för mig längre. Jag pallar inte med deras praktiskt taget, naziststyre. "Gör som jag tycker och tänker så kan vi vara vänner", typ. Är väl inte riktigt så illa men jag kan inte jämföra det med nåt annat för tillfället. "Hat" är detta enligt min mor. "Otacksamhet" enligt min far. Självinsikt skulle jag vilja säga. Jag är en vuxen man som faktiskt kan välja bort människor som provocerar mig medvetet och ohämmat. Detta har sagts till mig så många gånger, av både familj och professionella inom psykvården. Vad jag insåg igår är att jag faktiskt kan göra det med min familj också. Hur hårt det än låter, så kan jag det. Sen kan man ju argumentera med att det är ju för de starka känslorna inom familjen som man har så lätt för att reagera hårdare på det just dom säger. Jag tror det är skitsnack, rent ut sagt. MIn bild av en familj som älskar varandra och ställer upp för varandra är att dom, om några, ska väl visa ömsesidig respekt och kanske t.o.m vara ett stöd när verkligheten är för jobbig?
En sak vet jag iallafall: Jag KAN INTE under några omständigheter träffa nån av dom på ett bra tag nu. Kände hur mina vanliga reflexer satte igång, efter jag fick mitt sneryck i telefonen på både min mor och far och jag fick flashbacks efter flashbacks av minnen som bara triggar hämndkänslor. Ganska skraj för att se dom ens i affären som det är just nu. Tror inte jag skulle kunna hålla mig från att sparka in tänderna på nån av dom. Allra minst min lillebror. Vad började allt med? Jo... Ganska fånigt, egentligen. Min lillebror och jag brukar dra iväg på airsoft-spel. Jag ringde honom på morgonen till dagen vi skulle åka och undrade om han kunde kolla i västen efter en av mina grejer som jag brukar använda. Här påstod han att jag hade den västen hemma, vilket jag inte har. När jag förklarade detta för honom så blev han sur, och bitterfitta som han är, så började han mumla och säga att "Vissa av oss ser till att kolla sånt här dagen innan" varpå mitt svar blev "Men shit, sura inte, jag ser ju alltid till att du har västen hos dig för du har bättre koll på dina grejer än vad jag har" tjaffs tjaffs tjaffs. Sen så sa jag tillslut, att jag tycker han kan sluta vara så högfärdig mot sin bror varpå svaret blev: "Men du är ju helt ologisk"
Jag tog tillfället i akt att berätta för honom att han är en översittare som ser ner på sina medmänniskor och att gör man inte som han säger, så gör man fel. Hans svar? "Ja" Så jag sa att det var alt jag behövde höra, ha det så kul på spelen, hejdå. Sen började provecerandet först via statusar på facebook, sen via chatten på steam och till sist via skype. Ni förstår, det min lillebror gör är att han skriver en snygg comeback på när man ska kontakta honom, sen blockerar han en, så man inte hinner svara. Så det sista jag skrev var att "Ska du blockera mig här också lagom till du skriver nåt kaxigt?", Han svarar typ: "Eftersom du ber om det, yes". Och här tog mitt tålamod slut, och så började våldsprocessen som vanligt med hot, och sen gick jag ner dit. Som vanligt så låste han in sig, och när mitt tålamod var slut där så gick jag upp till morsan och farsan och härjade och skrek och hotade, som vanligt. Det är det snerycket jag skrev om i förra inlägget. Det som lett till situationen som den är idag från detta, är att mina föräldrar helt plötsligt inte ville lägga sig i detta. Vilket jag sen senare insåg att det är ju så dom gör varje gång min lillebror är den som provocerar. Jag tror inte det hela handlar om favorisering, det är nog bara det att alla tycker det är så synd om Eddie. Stackarn har ju inga vänner - Kanske för att han väljer att inte socialsera sig med någon annan än sin dator? Ja, men han har ju inte haft det så lätt - Nej, det har han ju iofs inte, men har någon i våran familj haft det lätt? Han är ju så känslig - Ja, självklart är han det, det är ju därför han aldrig provocerar folk, eller sitter på sin höga häst och tittar ner på alla andra? ........Tyvärr insåg jag ju detta under tiden jag var sådär arg, vilket multiplicerade vågen med 50. Jag vet inte vad mer jag kan skriva här för att få er som läser att färstå, mer än att jag kan säga att jag tror min familj bott i den här hålan för länge. Där skitsnack är föda nummer ett. Och, om mina föräldrar bestämt sig för att läsa här, kom ihåg: Kontakta inte mig, så kontaktar jag inte er. Det kommer bli en reaktion ni inte kommer kunna hantera.
Provocerande? How'd you like 'dem apples?