zompisch.blogg.se

Så har jag inte direkt mycket att klaga på. Det är väl därför jag inte uppdaterat på så länge. Jag tog i alla fall steget och pratade med mina päron och senare min lillebror. "Mötet" med päronen gick relativt bra. Kändes bra att för en gångs skull få förklara varför det låter som det låter när jag är arg. Eller varför jag handlar som jag gör. Inte för att förklaringar inte har getts innan men nu var det under lugna förhållanden, det gör det hela lite lättare för alla parter att vara mottagliga för konstruktiv kritik eller dylikt. Snacket med lillebror gick som förväntat. Alltså, "don't get me wrong", vi har inte svårt för att bli vänner efter tjaffs. Jag bara önskade att jag visste hur jag skulle få honom att förstå hur viktigt det är att prata ut om saker, även om det kan vara så att det känns som att det inte behövs. Om inte annat behöver jag själv göra så, även för skitgrejer. Men sånt kanske kommer med ålder också, vad vet jag. Svetskursen går bra. Har lite halv-hög frånvaro, mest för att jag fortfarande har svårt med sömnen och lyckas försova mig ofta. Men så som det ser ut ligger jag bra till, sålänge jag närvarar. Nu försöker jag bara fokusera på framtiden så mycket som möjligt och klara svetskursen, samt att jag letar nytt boende, bort från den här hålan. Det är väl här den negativa delen kommer: Bajshålan Fellingsbro. Jag har så mycket ovänner här att det är svårt för mig att avnjuta nåt så litet som en promenad. Vart jag än går lyckas med träffa en syssling eller styvbrors, morsas tremänning som man lyckats klappa till eller jiddrat högljutt med. Då ska jag minsann veta att jag gjort det också. Alltså, det skvallras ju om det till resten av de inavlade infödingarna här, såklart. Gud förbjude att nån skulle vara ärlig med mig och bara informera mig om att dom inte har nån förkärlek till mig. En sån sak hade jag utan tvekan kunnat respektera och sen glömma. "Okej, då håller vi oss ifrån varandra." Sanningen ser ju annorlunda ut. Det ska tisslas och tasslas och förstoras och gärna lösas med 4-5 polare ute på parkeringen utanförhyreshuset jag bor i. Gärna på fyllan, då såklart. Det roligaste med stället här är ju reaktionen när man antar utmaningarna man får av alla mongon som bor här. Rusar ner i högsta fart med ett basebollträ i aliminium bara för att mötas av ett "Vaddå, jag skulle ba snacka". Så bort härifrån a.s.a.p är väl planeringen samt svetskursen. Vill i alla fall ännu en gång tacka de som stöttade mig när jag mådde som mest skit. Och allra främst, som alltid, min älskling Maria. Vad skulle jag göra utan dig, gumman? Futurum Nobis Est - "Framtiden är vår"