Framtiden
Kategori: Allmänt
Verkar som att livet börja rulla framåt. Om en halvtimme går bussen till linde för mig igen. Ska för andra dagen irad träffa en s.k "Arbetspsykolog" där jag får stenciler som ska delvis göras på tid och resten ska bara gås ignom. Än sålänge är det bara grundämnena som vi har pillat med. ANledningen till detta är för att jag ska ta en yrkesutbildning i svetsning, och i och med min ADD så uppfyller jag kriterierna för en personlig assistent. Kan kanske låta lite fånigt för er som känner mig att läsa detta men går jag den här vägen kommer jag få tillgång till lönebidrag vart jag än blir anställd, och bara det gör ju mig mer attraktiv för en arbetsgivare. På en mer personlig infliknning så har jag fortfarande inte haft kontakt med min far, mor eller lillebro. Och kan säga att jag faktiskt känner mig lättad. Jag slipper dessa ohämmade provokationer och jag slipper dessutom att det ringer i telefonerna stup i kvarten för att få frågan "Hur går det med Palle?", eller vem fan som helst annars som dom inte "vågar" fråga själva. Kan ju säga till er som läser att jag har redan prövat det här med att distansera mig från min familj, som jag antar att många gör i tonåren och sådär, för att försöka få växa själv men detta resulterade i att min far tillslut konfronterade mig om det och, självklart, så trodde han ju att det berodde på att jag "tycker att jag är bättre än dom". Människor som känner mig och ändå säger sådär till mig, måste ju vara totalt jävla immuna mot fakta. Jag VET att jag har problem. Jag VET att jag måste fortsätta jobba med mitt humör. Och jag är defenitivt inte rädd för att acceptera och erkänna mina problem. Det som jag är trött på, antar jag, är att jag inte orkar med dessa självgoda människor som ska kallas för min familj, där deras beteénde, så gott som lltid, rättfärdigas av faktumet att dom inte slåss. För att slåss man, så är man dum i huvudet, det förstår ju alla. Men att styra ett hus där uppe på sin höga häst med skuldtrippar eller andra vägar att manipulera sin familj, så att dom gör som e själv vill, är tydligen helt okej. Jag skriver inte dom här raderna utav hat, otacksamhet, eller bara för att jag på nåt sätt skulle vara arg. Jag skriver detta för att jag har (äntligen) insett hur sjukt det är att uppfostra sina barn med tanken att dom ska lyda blint baserat på lojalitet till familjen, bara för att gömma sina egna problem. Nu måste jag glida neråt men jag kommer försöka hålla mina läsare uppdaterade på vad som händer. Och, som vanligt, anonyma kommentarer kommer att tas bort. Vare sig orden är utav kärlek eller hat. "Håll huvudet högt" är mitt tips till er som går igenom samma, eller liknande saker. Det finns ljus i slutet av den här tunneln också.