zompisch.blogg.se

Många nätter, precis som den här, så kan jag inte sova. Vet oftast vad det beror på, och det vet jag i det här fallet också, så det är inte problemet. Mitt största problem för tillfället är "Lojalitet". Kommer från en familj där ordet i sig har en väldigt stor betydelse. Tyvärr har jag först nu insett att lojaliteten som "krävs" inom familjen av alla familjemedlemmarna, även mig, har olika stor betydelse för vissa av oss. Det är absolut inga problem för mig, jag menar, jag kan inte bestämma hur mycket någon ska ställa upp på mig, DET förstår jag. Vad jag inte förstår är hur man kan dela upp familjen i olika läger. Jag tror dom flesta av oss lär sig väldigt tidigt att familjen kan man alltid lita på, åtminstonde när det gäller att dom "officiellt" har din rygg, även om ni inte samtycker privat. Jag skulle kunna bokstavligt talat, blindstyrd av lojalitet, döda den människan som gör en familjemedlem illa. Och INGEN talar illa om oss när jag hör på, för då blir det handgemäng... Jag vill att det jag just skrivit ska stämma fortfarande, för så kände jag för så tidigt som ett år sedan, och har känt hela livet. Jag har, i min personliga utveckling, med hjälp av proffessionell hjälp, och genom att göra en sån enkel grej som att öppna ögonen och analysera (som jag alltid gör annars, med alla utom släktingar/familjemedlemmar), tyvärr insett att blod är nog inte så mycket tjockare än vad vatten är. Morsan och jag har haft 10 jävligt jobba år emellan oss. Inte för att vi bråkat mycket, men hon har suttit och försökt förklara för mig hur hon känner, och försökt få mig att se vad som hänt/händer inom våra s.k "Säkra murar" i hemmet, och jag har inte lyssnat. Jag har först nu insett varför folk tror att vi är dumma i huvudet på riktigt. Vad som sker i våran familj är egiosm, manipulering av den näst högsta graden och psykisk misshandel. Jag vet inte varför jag kunnat se detta innan men som jag lärt mig så är det ingen idé att sitta och älta på "varför gjorde jag inte...", utan jag ser problemet nu. Vet inte om ni hajat att jag varit en ganska våldsam person. Ursäkta, det där var faktiskt en försköning av det hela: Jag HAR varit en VÄLDIGT våldsam person med VÄLDIGA metoder att få folk att förstå att mig, eller min familj, tjaffsar man inte med. Det är också så jag löst mina problem förr. Jag skickar en och en annan näve än idag men väldigt sällan för dåliga anledningar (Som när jag slog av en killes näsa på fyllan då jag trodde han snott mina bärs, och jag, till min förvåning, såg att dom låg i busken lite längre bort, där jag glömt att jag lagt dom). MEN... Nu är det ju familjen det handlar om. Inte för att det varit våldslöst emellan oss men det har ju aldrig varit "Bestraffning" på det sättet som med någon man inte känner. Så, hur gör jag här? Våld är uteslutet, för tillfället, iallafall. Men hur säger man till en manipulerande herre på över 50 år att han ska ge fan i manipulera och faktiskt söka hjälp för sitt kontrollbehov? Hur säger man till en pundare, som alltid pundat, och ljugit om det, och som är så långt ner i sin våldspiral man kan komma att ge fan i det, för jag tolerar det inte? Hur säger man till den 23-åriga medlemmen att han också måste öppna ögonen innan han gör val som han kommer ångra men han, likaså, blindstyrs av sin sorts lojalitet, även om den är fram manipulerad, så är det ändå rätt, tror ju han? Hur säger man till den som fått ta mest skit, mest stryk på fler än ett sätt som äntligen vågat säga ifrån och sätta ner foten, kan gå andra vägar? Min enda tanke just nu, är att jag ska sakta men säkert ta min hand från alla, och låta dom tjaffsa tills det exploderar i nån sorts misär av ångest, undertryckta känslor, och bråk. Som när jag var tvungen att inse att jag behövde hjälp, för jag hade faktiskt grova problem då. Jag får väl hoppas på att nu när jag skrivit ner allt, så kan jag ta en mer objektiv syn på det hela, och komma på nån bättre lösning. Även om hon inte har med nånting med allt detta att göra, måste jag säga att jag tackar, vem jag nu måste tacka, för att jag har min flickvän som orkar stå som en klippa i den känslomässiga stormen. Utan henne hade jag också tagit den lätta vägen ut. Och, nej, det är ingen överdrift, för jag är jävligt trött på hur människor som påstår sig älska varandra, kan göra såhär mot varandra.