zompisch.blogg.se

... Varför jag inte gjorde nåt så är det som så att jag åtminstonde bryr mig om din dotter, till skillnad från dig. Det är också då att jsg vill ha mina 8 lax men jag gör som jag gjorde för att en pissluffare som du kommer aldrig kunna få ihop 8 lax (Knark åsidodatt, såklart. Det har du på nåt konstigt sätt alltid råd med.) För att kunna reparera våran relation. Du möter mig i affären men utan vapen står du på ganska säkert avstånd, man kan ju undra varför. Fett skönt att slippa dig och dina idiotier. Du kan stanna i Äckel-Hålan och lura alla snorungarna att du är nån sorts galning man borde akta sig för, för det kommer en dag när inte bara dessa "vänner" sviker dig, utan också din partner. Jag vet att du är en fjant och du har inte kulorna att gå en 1-on-1 med mig med bara nävarna. Therefore, i bid thee a gentle fuck off. 

Så har jag inte direkt mycket att klaga på. Det är väl därför jag inte uppdaterat på så länge. Jag tog i alla fall steget och pratade med mina päron och senare min lillebror. "Mötet" med päronen gick relativt bra. Kändes bra att för en gångs skull få förklara varför det låter som det låter när jag är arg. Eller varför jag handlar som jag gör. Inte för att förklaringar inte har getts innan men nu var det under lugna förhållanden, det gör det hela lite lättare för alla parter att vara mottagliga för konstruktiv kritik eller dylikt. Snacket med lillebror gick som förväntat. Alltså, "don't get me wrong", vi har inte svårt för att bli vänner efter tjaffs. Jag bara önskade att jag visste hur jag skulle få honom att förstå hur viktigt det är att prata ut om saker, även om det kan vara så att det känns som att det inte behövs. Om inte annat behöver jag själv göra så, även för skitgrejer. Men sånt kanske kommer med ålder också, vad vet jag. Svetskursen går bra. Har lite halv-hög frånvaro, mest för att jag fortfarande har svårt med sömnen och lyckas försova mig ofta. Men så som det ser ut ligger jag bra till, sålänge jag närvarar. Nu försöker jag bara fokusera på framtiden så mycket som möjligt och klara svetskursen, samt att jag letar nytt boende, bort från den här hålan. Det är väl här den negativa delen kommer: Bajshålan Fellingsbro. Jag har så mycket ovänner här att det är svårt för mig att avnjuta nåt så litet som en promenad. Vart jag än går lyckas med träffa en syssling eller styvbrors, morsas tremänning som man lyckats klappa till eller jiddrat högljutt med. Då ska jag minsann veta att jag gjort det också. Alltså, det skvallras ju om det till resten av de inavlade infödingarna här, såklart. Gud förbjude att nån skulle vara ärlig med mig och bara informera mig om att dom inte har nån förkärlek till mig. En sån sak hade jag utan tvekan kunnat respektera och sen glömma. "Okej, då håller vi oss ifrån varandra." Sanningen ser ju annorlunda ut. Det ska tisslas och tasslas och förstoras och gärna lösas med 4-5 polare ute på parkeringen utanförhyreshuset jag bor i. Gärna på fyllan, då såklart. Det roligaste med stället här är ju reaktionen när man antar utmaningarna man får av alla mongon som bor här. Rusar ner i högsta fart med ett basebollträ i aliminium bara för att mötas av ett "Vaddå, jag skulle ba snacka". Så bort härifrån a.s.a.p är väl planeringen samt svetskursen. Vill i alla fall ännu en gång tacka de som stöttade mig när jag mådde som mest skit. Och allra främst, som alltid, min älskling Maria. Vad skulle jag göra utan dig, gumman? Futurum Nobis Est - "Framtiden är vår"

... Kan ju många gånger vara roten till problem som sker, relaterat till mitt humör. Inte för att det skett nån incident på länge nu men jag märker att jag sover mindre och mindre, så i förebyggande syfte känns det som att jag måste göra något åt detta. Jag diskuterade situationen jag står i gällande min familj, med min flickvän för nån vecka sedan. HOn fick ju mig att haja att det kanske inte står riktigt klart fö er som läser vad som händer, så för att klargöra bara: Jag är trött på särbehandlingen som sker ifrån mina föräldrar. I detta har jag, precis som dom gjorde mot mig när dom tyckte att det var dags för mig att ta hjälp för mina problem, bara visat min ståndpunkt i det hela. Och jag ser väl för en gångs skull till att inte rucka på mig "för att det är familjen". Jag sa till dom att dom inte behöver bry sig om att kontakta mig om dom inte vill behandla mig med ömsesidig respekt, till att bara börja med. Jag har, som sagts i tidigare inlägg, fått nog av hur man specialbehandlar familjemedlemmar som har problem som man inte skulle tåla för en sekund hos någon annan. Mina föräldrar har jag så gott som redan förlåtit i det hela, jag tänker bara vara envis med att dom får ta i kontakt med mig, för då visar dom ju att dom vill ändra på sig, eller hur? Dock, så varje gång jag ser min lillebror så kan jag känna hur ångan liksom sprutar ut genom öronen på mig. Jag tror att jag är mest lack på att vad det än har varit, vare sig folk har velat ställt sig på min sida eller hans i en konflikt mellan oss, så har jag aldrig låtit någon yttra sig i närheten av elakt om just Eddie. För då har jag exploderat utan varning. Trots hur mycket energi jag har lagt ner på att förstå honom, så bara spottar han mig i ansiktet så fort han inte håller med mig. Alltså, på riktigt, provocerar eller tjurar som en riktig bebis. Så vad det gäller mina päron hoppas jag bara att jag inte hade allt för rätt i min första analys av situationen och att dom faktiskt inte kommer höra av sig. Det kan bara sluta i en väldigt våldsam konflikt, känner jag just nu. Dock, vad det gäller min lillebror, så måste jag hålla mig borta från honom nu. Det kommer sluta i blodspillan annars, vare sig jag VILL det eller ej. Håll modet uppe allihop, det finns ljus lite längre fram. Det är svårt att se det mitt i allt mörkt hat, bara. Dictum Factum - Sagt och Gjort - Latinskt Ordspråk

Nattens puls.   Det är fenomenet jag kallar mitt begär. Min drog, if you will. Nattens puls... Känslan av att ha total kontroll fast du inte ser hela din omgivning i mörkret. Ljudet av hur man kan, bara genom att lyssna, höra hur man knappar in på sitt byte. Kanske låter sjukt, rentav läskigt för er som inte förstår. Som inte vet. Många människor runtomkring mig har många gånger frågat mig "varför". "Varför slåss du istället för att prata?" Jag har inget konkret svar som inte skrämmer människor, så hur ska jag då förklara? Ruset av att krossa en annan människas näsa under mina knogar, för att riktigt sätta dom på plats, är helt underbar. Det är mitt svar. För att utveckla så kan jag säga att det inte handlar om att ge stryk. Det handlar mer om smärtan. Att ge eller ta smärta.Ganska roligt när får höra folk riktiga åsikteer om en. "Jag trodde du var värsta fightern". Vet inte om man skulle kalla någon som åkt på stryk långt mer än vad han delat ut för "värsta fightern". SMärtan ä-.... VAR min läkeprocess i allt som hände "back in the day". Begäret sitter kvar än idag. Och när jag försöker förklara för folk, hur begäret fungerar så försöker jag aldrig övertala folk om att mitt sätt är bättre. Jag menar, förutom alla hålen i huvudet jag fått av folk som vill mig väl, så har jag ju på egen hand förstått hur sjukt beteende det är. Men det är fortfarande svårt för mig att inte vara ärlig. Allra minst i diskussioner, där man kan bli tillfrågad. "Vad tycker du?" Varpå man svarar "Tjaa.. Det är ju alltid lättare att trycka in munnen på någon istället för att prata sans med honom". Mest spänt blir det ju när folk argumenterar med att "Man kan lösa saker utan våld"... "MM.. Man KAN..." Som sagt vet jag ärligt talat inte. Jag får väl bara fortsätta som jag gör och som alltid, lära mig av mina misstag, om det skulle visa sig att det det var så. Jävligt allmänt kan jag ju säga att jag fortfarande inte talar med mina föräldrar eller lillebror fortfarande. Lite roligt hur människor som är så duktiga på att berätta för andra hur dom ska leva, inte riktigt bara kan "man-up" och erkänna när dom betett sig illa. Aja... Vi får väl se hur det går. Till alla er som gillar bra citat man kan använda, och som sitter i liknande sitsar: "Naturen har gett människan en tunga, men två öron, för att vi ska höra dubbelt så mycket som vi säger" - Latinskt Ordspråk.

 

Verkar som att livet börja rulla framåt. Om en halvtimme går bussen till linde för mig igen. Ska för andra dagen irad träffa en s.k "Arbetspsykolog" där jag får stenciler som ska delvis göras på tid och resten ska bara gås ignom. Än sålänge är det bara grundämnena som vi har pillat med. ANledningen till detta är för att jag ska ta en yrkesutbildning i svetsning, och i och med min ADD så uppfyller jag kriterierna för en personlig assistent. Kan kanske låta lite fånigt för er som känner mig att läsa detta men går jag den här vägen kommer jag få tillgång till lönebidrag vart jag än blir anställd, och bara det gör ju mig mer attraktiv för en arbetsgivare. På en mer personlig infliknning så har jag fortfarande inte haft kontakt med min far, mor eller lillebro. Och kan säga att jag faktiskt känner mig lättad. Jag slipper dessa ohämmade provokationer och jag slipper dessutom att det ringer i telefonerna stup i kvarten för att få frågan "Hur går det med Palle?", eller vem fan som helst annars som dom inte "vågar" fråga själva. Kan ju säga till er som läser att jag har redan prövat det här med att distansera mig från min familj, som jag antar att många gör i tonåren och sådär, för att försöka få växa själv men detta resulterade i att min far tillslut konfronterade mig om det och, självklart, så trodde han ju att det berodde på att jag "tycker att jag är bättre än dom". Människor som känner mig och ändå säger sådär till mig, måste ju vara totalt jävla immuna mot fakta. Jag VET att jag har problem. Jag VET att jag måste fortsätta jobba med mitt humör. Och jag är defenitivt inte rädd för att acceptera och erkänna mina problem. Det som jag är trött på, antar jag, är att jag inte orkar med dessa självgoda människor som ska kallas för min familj, där deras beteénde, så gott som lltid, rättfärdigas av faktumet att dom inte slåss. För att slåss man, så är man dum i huvudet, det förstår ju alla. Men att styra ett hus där uppe på sin höga häst med skuldtrippar eller andra vägar att manipulera sin familj, så att dom gör som e själv vill, är tydligen helt okej. Jag skriver inte dom här raderna utav hat, otacksamhet, eller bara för att jag på nåt sätt skulle vara arg. Jag skriver detta för att jag har (äntligen) insett hur sjukt det är att uppfostra sina barn med tanken att dom ska lyda blint baserat på lojalitet till familjen, bara för att gömma sina egna problem. Nu måste jag glida neråt men jag kommer försöka hålla mina läsare uppdaterade på vad som händer. Och, som vanligt, anonyma kommentarer kommer att tas bort. Vare sig orden är utav kärlek eller hat. "Håll huvudet högt" är mitt tips till er som går igenom samma, eller liknande saker. Det finns ljus i slutet av den här tunneln också.

Jaha, ja. Då var det alltså dags igen. Kan som jag tidigare skrivit inte förstå hur människor som påstår sig älska varandra gör såhär mot varandra. Vet inte om det framkommit i tidigare inlägg men det är ju alltså så att jag är sällan oskyldig i konflikterna.. Tyckte det var viktigt att lägga fram det om det inte redan stod klart.

Fick kapa banden med mina föräldrar och min lillebror igår. JAg insåg att jag har fått nog. Nog med hyckleri och dubbelmoral. Nog med provocerande människor som faktiskt rättfärdigar sitt betéende med att det är okej, och inte alls sjukt, för dom slåss ju inte. Kanske stämmer, jag vet ärligt talat inte. Vad jag vet är att jag kommit så långt i min personliga utveckling och min "avtändning" från våldets vägar att jag idag, faktiskt kan bli provocerad av totalt främmande människor, och faktiskt gå därifrån. Med nöd och näppe kanske men våldet undviks. Med min familj går inte detta. Min "familj" heter det inte ens för mig längre. Jag pallar inte med deras praktiskt taget, naziststyre. "Gör som jag tycker och tänker så kan vi vara vänner", typ. Är väl inte riktigt så illa men jag kan inte jämföra det med nåt annat för tillfället. "Hat" är detta enligt min mor. "Otacksamhet" enligt min far. Självinsikt skulle jag vilja säga. Jag är en vuxen man som faktiskt kan välja bort människor som provocerar mig medvetet och ohämmat. Detta har sagts till mig så många gånger, av både familj och professionella inom psykvården. Vad jag insåg igår är att jag faktiskt kan göra det med min familj också. Hur hårt det än låter, så kan jag det. Sen kan man ju argumentera med att det är ju för de starka känslorna inom familjen som man har så lätt för att reagera hårdare på det just dom säger. Jag tror det är skitsnack, rent ut sagt. MIn bild av en familj som älskar varandra och ställer upp för varandra är att dom, om några, ska väl visa ömsesidig respekt och kanske t.o.m vara ett stöd när verkligheten är för jobbig?

En sak vet jag iallafall: Jag KAN INTE under några omständigheter träffa nån av dom på ett bra tag nu. Kände hur mina vanliga reflexer satte igång, efter jag fick mitt sneryck i telefonen på både min mor och far och jag fick flashbacks efter flashbacks av minnen som bara triggar hämndkänslor. Ganska skraj för att se dom ens i affären som det är just nu. Tror inte jag skulle kunna hålla mig från att sparka in tänderna på nån av dom. Allra minst min lillebror. Vad började allt med? Jo... Ganska fånigt, egentligen. Min lillebror och jag brukar dra iväg på airsoft-spel. Jag ringde honom på morgonen till dagen vi skulle åka och undrade om han kunde kolla i västen efter en av mina grejer som jag brukar använda. Här påstod han att jag hade den västen hemma, vilket jag inte har. När jag förklarade detta för honom så blev han sur, och bitterfitta som han är, så började han mumla och säga att "Vissa av oss ser till att kolla sånt här dagen innan" varpå mitt svar blev "Men shit, sura inte, jag ser ju alltid till att du har västen hos dig för du har bättre koll på dina grejer än vad jag har" tjaffs tjaffs tjaffs. Sen så sa jag tillslut, att jag tycker han kan sluta vara så högfärdig mot sin bror varpå svaret blev: "Men du är ju helt ologisk"

Jag tog tillfället i akt att berätta för honom att han är en översittare som ser ner på sina medmänniskor och att gör man inte som han säger, så gör man fel. Hans svar? "Ja" Så jag sa att det var alt jag behövde höra, ha det så kul på spelen, hejdå. Sen började provecerandet först via statusar på facebook, sen via chatten på steam och till sist via skype. Ni förstår, det min lillebror gör är att han skriver en snygg comeback på när man ska kontakta honom, sen blockerar han en, så man inte hinner svara. Så det sista jag skrev var att "Ska du blockera mig här också lagom till du skriver nåt kaxigt?", Han svarar typ: "Eftersom du ber om det, yes". Och här tog mitt tålamod slut, och så började våldsprocessen som vanligt med hot, och sen gick jag ner dit. Som vanligt så låste han in sig, och när mitt tålamod var slut där så gick jag upp till morsan och farsan och härjade och skrek och hotade, som vanligt. Det är det snerycket jag skrev om i förra inlägget. Det som lett till situationen som den är idag från detta, är att mina föräldrar helt plötsligt inte ville lägga sig i detta. Vilket jag sen senare insåg att det är ju så dom gör varje gång min lillebror är den som provocerar. Jag tror inte det hela handlar om favorisering, det är nog bara det att alla tycker det är så synd om Eddie. Stackarn har ju inga vänner - Kanske för att han väljer att inte socialsera sig med någon annan än sin dator? Ja, men han har ju inte haft det så lätt - Nej, det har han ju iofs inte, men har någon i våran familj haft det lätt? Han är ju så känslig - Ja, självklart är han det, det är ju därför han aldrig provocerar folk, eller sitter på sin höga häst och tittar ner på alla andra?    ........Tyvärr insåg jag ju detta under tiden jag var sådär arg, vilket multiplicerade vågen med 50. Jag vet inte vad mer jag kan skriva här för att få er som läser att färstå, mer än att jag kan säga att jag tror min familj bott i den här hålan för länge. Där skitsnack är föda nummer ett. Och, om mina föräldrar bestämt sig för att läsa här, kom ihåg: Kontakta inte mig, så kontaktar jag inte er. Det kommer bli en reaktion ni inte kommer kunna hantera.

Provocerande? How'd you like 'dem apples?

Hej på er alla, blev precis som jag skrev i introduktionen en paus i hela skrivandet. Tror inte detta beror på nån sorts brist på tid eller dylikt. Tror det hela beror på att det tar en sån tid innan jag accepterar och inser mina egna problem och vågar vara ärlig med dom. Fan asså, det är så jävla mycket negativitet som man man lägger ner så mycket onödig energi på. På nåt sätt är det så mycket lättare att hata än att älska. Lättare att förstöra än att skapa. Jag tror många känner till detta, på samma gång som jag inte tror att folk runtomkring mig förstår att hatet är det enda som hållt mig vid liv i stora delar av min uppväxt. Utan det hade jag inte haft "kraften" att slå mig igenom skolan. Att se storebrorsan sabba för sig själv så mycket som han har gjort. Att se morsans och farsan eviga jidder med varandra. Att skydda min lillebror när vi var knappt 11 bast och t.o.m lärarna gav en örfilar till höger och vänster. Jag fick ännu ett av mina berömda sneryck häromdan. Gick ju "bra" på det sättet att det inte vart handgemäng men det sas ju en del onödiga saker. Även om mina ord var hårda och onödiga, så, på nått sätt fick jag ändå sagt det jag vill säga. Mormor var ju där också, och det är väl det enda jag riktigt ångrar. Att hon fick se och höra allt. Vet inte riktigt hur jag ska släppa den här delen av mig själv. Jag tror att har man spenderat så många år med att hata på det sättet jag gör och mått så dåligt som jag gjort, så blir man tillsut på nåt sjukt sätt "rädd" för att må bra. Jag menar, jag vet ju hur det är att må dåligt, men jag kan inte minnas när jag sist kunde säga att jag mår bra, utan att ljuga. "That's all for today" men jag uppdaterar väl när jag fått större självinsikt eller något i den stilen.

 

Har äntligen lyckats smälta mycket av händelserna så nu känner jag mig redo för att dela med mig av vad som hände dag 2.  Det jag glömde på dag 1 var att jag var, som sagt, påväg ut när vi hamnade i tjaffs och han drog kniv mot mig, och jag fullföljde detta, då jag skulle ner till min mor och far. Dom undrade självklart svad som hade hänt, då det knappast är svårt för någon egentligen att se att jag är arg, när jag är det. Så jag berättade allt, och det var inte mer med det. Dan efter så ringer min far mig och säger: "Sonny, snälla kom hit och hjälp oss, Palle är här och är helt galen". Jag frågade vad som hade hänt, och fick ingen jättebra summering på vad som orsakat att min bror skulle ha tagit sönder saker uppe hos min far, och sedan sulat en sten mot rutan där min mor stod innanför. Jag kan inte direkt ta en ställning här, förutom att säga att han är precis lika efterbliven som vanligt men jag vet ju inte heller vad som sagts, så... Jag bestämmer mig för att ta med mig mitt basebollträ i aliminium ner till porten av trappuppgången och vänta på honom där, och innan ni drar några förhastade slutsatser, så var min enda tanke att jag skulle få honom att släppa sin kniv, om han skulle dra en mot mig igen, så vi kunde lösa det "mano y mano" så att säga. När jag ser honom komma, har jag inte med mig bejsat, utan kavlar upp ärmarna och går raskt mot honom, han skriker och frågar: "Är det dags eller?" Mitt svar blev: "Ja, det är dags, nu löser vi detta för gott" Och då tar han, ännu en gång, upp en kniv ur jackfickan, och jag frågar "Skaru ha kniv mot mig?!", "Det kan du gerej fan på", blev hans svar, så jag kutar tillbaka till trappuppgången och tar fram bejsat, och skriker till honom, antingen så kör vi såhär, eller så släpper du tjuron (kniven), så släpper jag mitt bejsa. Hade jag inte varit så arg som jag var, så hade jag ju tänkt på att både jag och han precis lika dumma i huvudet på den punkten, för vi går ju inte med på några villkor när det är dags för fajt. Detta resulterade bara i massa munhugg och gnabb, jag ville vid ett tillfälle lägga bejsat mot hans tinning, så hårt det bara gick, eftersom att jag fortfarande var kokande efter att han dragit kniv mot mig, inte bara en, utan två gånger. Så vad kan jag göra nu? Jag har 2 vännerr som är bröder, som upplevt liknande situationer med sin äldsta brorsa, och jag bestämde mig för att ringa dessa, jag nämner dom inte vid namn här utifall att dom inte vill det. Båda två hade ganska mycket vettigt att säga, men den äldsta av dessa 2 bröder berättade hur han gjorde, och jag valde att följa hans exempel. Såsom jag ser situationen idag, har jag 3 val: Jag kan ringa snuten på honom, jag kan slå sönder honom vid nästa tillfälle jag får, vare sig han har kniv eller inte, eller, som jag blev rådd att göra: Klippa banden helt med honom. Och även om det mittersta valet skulle kännas bra, så får jag göra det som gör mest ont och klippa banden helt med honom. Jag har redan mött honom ute en gång sen detta hände (det är dessutom enda gången jag sett honom sen dess) och då medans han gick mot mig så sa han "Jag ska inte göra nåt, vill bara inte höra på långvägar sen att du säger att jag gömmer mig", "Du behöver inte vara rädd att jag ska prata om dig alls, mer", svarade jag. Tyvärr så är det såhär, gott folk, att jag har insett att han vill inte må bra, och vare sig det är något temporärt eller inte, skiter jag i. Han har haft så många chanser att ändra på sig, och ta tag i sitt liv, men såsom jag upplever honom nu, kämpar han inte ens för att ha kontakt med sitt barn, utan väljer att röka på istället och då är man inte riktigt frisk. Han har förstört så mycket för oss som familj, och nej, det är han inte ensam om, men hur sjukt det än låter så älskar jag inte min bror längre, så jag kommer inte lägga mer energi på honom överhuvudtaget. Vill tacka M och S för stödet ni gett mig i det här, och som alltid, min älskade guzz, jag skulle inte palla hälften av den här skiten utan dig, min älskling. Peaze out.

Alltså... Jag vet inte ens vart jag ska börja här... Som ni redan fått reda på här så sker ju en del våldsamma händelser, vissa av... "Acceptabel" natur och vissa smärre psykotiska... Men det som hänt nu är bortom sjukt asså. Skulle jag ändå sätta ett namn på det skulle det heta nåt i stil med "Horungemani av högsta gradens psykos" eller nåt i den stilen. Jag tjaffsade med den äldre brodern som ni såg i ett av mina inlägg. Där jag visade att det räckte. Dum som jag är gick jag på ursäkterna han hade till slut och tog in honom i min "Hycklerifria" värld. Vi var inne på 3:e dagen av stoj o roligheter och, till allas förvåning, tidiga mornar också. Hans hund fick tag på en annans, och det blev fajt mellan de två hundarna. min bror använder alltid onödigt vål mot honom men i stundens hetta måste man kanske  gå ett steg bakåt i evolutions stadiet och visa djuret man har hemma vem som bestämmer, jag vet inte. Vad detta resulterade i för skador vet jag inte men hans hund verkar må bra, den andra hunden och dess ägare har jag inte sett till sen dess. Sen började det. Hans hund sprang förbi mig och la sig på backen snett bakom mig. Hans "mördarblick", och jag vet att detta uttryck används av många i många situationer men alla som upplevt detta från min bror vet hur han ser ut, ställ vem eller möjligen vadsomhelst framför honom och tar sig runt, över, över eller igenom det, allt för att nå sitt mål. Jag försökte hålla mig lugn och sa "Rör honom inte". Han vänder sig och skriker, inget ovanligt för mig där men blicken han hade, och nivån han sjunkit in i sitt sjuka beteende var bland det grövsta jag sett. Han skrek och DREGLADE samtidigt, nästan fradgade. "HAR JAG RÖRT HONOM ELLER?! SERE UT SOM ATT JAG SKA RÖRA HONOM ELLER?!" "Ja, det ser ut som du ska slå honom igen" "JAG FATTAR INTE VADFAN DET ÄR FÖR FEL PÅ DIG OCH RESTEN AV ER ATT NI TJATAR OM DET DÄR" "Fine", Sa jag, "Du har visat ännu en gång att du är omöjlig att ha o göra med"...... Tror ni det är över här tror ni fel. Timmarna gick, och agressionerna byggdes upp. Några timmar vid datorn som temporär lösning, damen kom hem, vi hamnade i diskussion som ledde till argumentation som ledde till att jag flippade snett och skickade mitt glas i golvet ("Mitt glas" här hemma är en bartendershaker i metall, så det pajade inte) Sen stack jag ut, min bror öppnade sin dörr och undrade vad som hände, mina exakta ord flyr mig nu, men nåt i stil med "Du ska bara hålla käften", så skrek han samm eller liknande mening tillbaka, och tog stora kliv tillbaka upp för trappen och sa "Bra, då löser vi detta nurå"...... Och här, allihop, kommer det mest sjuka. Min bror och jag har vevat på varandra vid ett flertal gånger, men ingen av oss har ju liksom gått fullt ut på varann... Palle skriker från sin dörr "Asså Sonny, kommer du in här så (Och här är jag framme vid hans dörr) svär jag att jag sätter dom i dig. Han stog med 2 köksknivar i händerna, och för sisådär 5 sekunder så kunde jag inte ens prata, för jag fattar inte hur han kundra dra kniv mot mig. Man kan argumentera att han gjorde det, rent hypotetiskt, för att med all turbulens på byn så för att det finns stor risk att jag blir jumpad så i den hypotesen skulle jag ju då möjligen gå runt med kniv på mig. Men jag hade ingenting i händerna när jag kom fram till hans dörr, han stog där med 2 köksknivar i händerna och sa att om jag klev in så skulle han sätta dom i mig. Sen blev det bara munhugg. Jag ifrågasatte hans hyckleri då han alltid menar på att en fair fight är en fair fight, då svarade han med att jag var dubbelt så stor som han o.s.v. Asså jag hajar inte hur fan han kunde dra dom mot mig, och stå med dom där och hota tills jag gick. Det sjukaste med det hela är att det motsäger inte bara vad man kan kalla en fair fight, utan också hela hans beteende. Dag 2 av detta kommer jag skriva när jag pallar asså för nu suger det i gamer-tarmen. Vill bara ännu en gång ge Mary all respekt och kärlek för att hon pallar med detta. Och så vill jag säga att ska ni som inte är familjemedlemmar kommentera här, så är detta en 2 dagar gammal händelse, och jag har inte smält allt helt och hållet än, så när ni kommenterar, använda inga onödiga personliga påhopp, för våran relations skull, då jag har en tendens att hellre flame:a än att faktiskt argumentera när jag är såhär arg. "Peaze be with you all, god knows i won't have my share until i'm 6 feet under, if even that"

Har inte så mycket mer att säga om ämnet i fråga just nu. Har lite slut på orden att använda annat än att jag skulle kunna skriva om det jag redan skrivit om i andra ord bara, så jag chillar "for now". Kan säga att min taktik so far, har skitit sig ganska rejält men att sanningen räckte för vissa. Får hoppas pådet bästa. Peaze out till eller er som också kämpar på i vardagen.

... Att "taktiken" jag såg som enda utväg för hur jag skulle gå tillväga med allt redan utförts på en familjemedlem.

Tyvärr var det inte så att jag valde det utan jag blev så gott som intryckt in ett hörn och såg 2 utvägar: Visa att "NU RÄCKER DET!" Eller slå honom sönder och samman. Det första blev mitt val. Och iochmed detta, och alla frågor som jag fått kring det, så insåg jag en sak. Scenario: Du sitter med dina polare och kollar på tv/är på jobbet med dina kollegor och så hör ni på nyhetsinslaget att ännu ett barn blivit slaget av sin förälder, eller att en man blivit gripen för att ha misshandlat sin hund. Sen kommenterar man: "Fyfan, skulle jag sett det så...." o.s.v... Vad jag upplevt är att vad som än händer inom familjen, så gör man alltid undantag. Man tänker att "Det är ju sån han/hon är" Eller vilka jävla bullshit-ursäkter somhelst. En dag får man naturligtvis nog, men då har det gått så långt, att nästa gång ett sånt nyhetsinslag kommer, är det dig det handlar om, för att man har tålt det sålänge det gått, liksom byggt upp nåt mörkt inom sig man bara lagt undan. Nudå, till poängen i det hela: Vad jag insett är att trots att jag har betett mig såhär, så har jag aldrig riktigt fattat att jag är en hycklare. Eller, rättare sagt, varit en hycklare. "Spelar ingen roll vem som..." BULLSHIT! Jag skyddar alltid familjen. Kommer jag säkert alltid göra också, officiellt alltså, men inte privat, längre iallafall. Så där bottnar det i: Inget mer hyckleri. Jag kommer inte låta mina principer och ståndpunkter böjas åt det ena eller andra hållet längre, bara för att det är min familj det handlar om. Jag älskar min familj, det håller jag fast vid. Jag kommer bara aldrig låta mig själv fara illa igen, för att dom väljer att må dåligt eller för att dom tror att jag ska lyda blint p.g.a lojalitet.

If i wanted to face this, i surely could

Reach into the depths of my darkest hold

 

The fear that stops me is not of what to come

I just don't want to be alone when i'm done

 

I might change, grow into something more dark

I'm afraid it'll be something you didn't love from start

 

I might descend deeper into the abyss of hate

It might take it all from me with interest rate

 

For so long i've nurtured on the love around me

I just don't want "him" to retaliate times three

 

"Him" is the state of mind where i cannot feel love

"He" puts hate in the front of what i can think of

 

Just scraping the surface, could unleash hell

I can already feel, "He's" got something to tell

 

I've already scraped, and unleashed this shit

I'ma let this fucker take on the next spit

 

(ref)

 

　

(ref)

 

Who you smilin' at you little piece of shit?

I think yourbest move would be to split

 

Or, i could do the splittin, yes, i find this more befitting

 

For me, since you crossed me not once, but twice

I guess you could say you rolled the dice

 

The game was craps and that's exactly what you got

So here wo go, motherfucker, now it's my shot

 

I'll start with some bullying slaps in your face

I clench my fist and make your jawbone displaced

 

I'll break your nose with a right hook

SON, THAT WAS SO HARD EVEN YOOUR MOMA SHOOK!

(Hahaha)

 

Now i'll end it all with a kick in your mouth

THIS IS WHAT I TOLD YOU ALL ABOUT

 

NOW YOU'RE DONE, ONCE AND FOR ALL

I TOLD YOU, I TOLD YOU, MOTHERFUCKER, YOU'D CRAWL

 

(ref)

 

　

　

(ref)

 

　

Den här går ut till alla som genomlidit smärtan av mista någon. Som har gått igenom det jag går igenom. Shit vad jag saknar er...

 

Shuue Jonte, hur är läget långt där uppe?

Jora, här är det bra, jag fick den där jävla muppen

 

Han som tog dig ifrån oss, upp till våran gud

Där inget utom alla äpplen förbjuds

 

Jag har hämnats men mår ändå inte bra

Allt vart bara ännu mer knas

 

Jag tänker tillbaka på när vi rocked the show

You laced the track and i locked the flow

 

Jag skulle ge allt för ännu en minut med dig

Att få berätta vad du betydde för mig

 

Jag fortsätter slåss med den här skiten

Och jag börjar känna mig jävligt sliten

 

Men jag tar mig framåt mannen, även om det tar tid

Det känns liksom bättre, när jag vet att du fått frid

 

Så jag hedrar ditt minne med den här låten

Medans jag kickar om min homie, och sväljer gråten

 

 

(Ref)

 

Hej Caz, din homie Sonny här

Du vet väl att skulden än i mig skär?

 

Jag slog honom för att han gav sig på dig

Jag vet fan inte vad som flög i mig

 

Polis och ambulansen utanför ditt hem

Jag fattade ju redan här att du kommit i kläm

 

När jag såg hänga där helt sönderslagen

Caz, jag kommer aldrig, (att?) glömma den dagen

 

När jag kom hem hittade jag brevet du skrivit

Där du avslutade med att du nog lidit

 

Jag sitter här nu 8 år efter allt som hänt

Och berättar för dig nu hur jag känt

 

Ditt namn ska hyllas i kampen för våldslöst liv

Jag känner redan hur jag tar mina kliv

 

Min tankar på detta gör att jag kan le igen

Må du alltid vila i frid, min älskade vän